Jag har nu själv lagt märke till att jag, samt många andra, verkligen har förändrats under det året jag var borta. Vissa till det bättre och andra till det sämre. Ibland känner jag knappt igen mig själv och jag tycker inte längre saker jag tyckte var roliga för ett år sedan är roliga idag. Saker som folk säger som jag då skulle ha hållit med om känner jag idag istället raka motsatsen till. Mina tankar har ändrats, min humor har förändrats, mina vänner har förändrats.. i mina ögon har i stort sett allt förändrats på ett eller annat sätt.
På något sätt känner jag mig så mycket torrare nu än vad jag var för 12 månader sedan, jag är ibland så leds på vissa saker och personer i min omgivning att jag ibland skulle vilja vara 1000 dagar härifrån, i ett okänt land med okända människor och där: starta ett helt nytt liv.
Ena dagen kan jag tycka att t.ex. idrott är svintråkigt och nästa dag kan jag tycka att det är hur kul som helst. Vissa dagar är jag skitleds på allt och andra dagar kan jag tycka rockar fett. Ibland hatar jag skolan mer än något annat och vill bara att skoltiden ska vara över och andra dagar tänker jag att det här är den tiden som kommer vara en av de roligaste tiderna i mitt liv.
Utan att mena något illa så undrar jag ofta varför jag egentligen umgås med de människor jag gör. Vad har vi gemensamt? Vad är det som faktiskt gör oss till vänner? Ibland känner jag ingen samhörighet alls med personerna i min närhet och det känns då som att den enda anledningen till att jag umgås med dem är för att de finns där. Andra dagar så förstår jag verkligen varför jag umgås med dem.. men trots detta så ligger den eviga oron ändå där.
Ibland vill jag bara resa tillbaka i tiden, vara den självsäkra personen som jag en gång var. Ånga på i min egen takt. Leva vidare utan några större bekymmer, veta vad jag håller på med samt veta vad jag vill.
Jag är idag egentligen en ganska osäker person. Det är lite som att vilja ha något, få det och sedan undra varför man egentligen ville ha det från början. Jag känner mig nu förtiden ganska vilsen och frågorna cirkulerar hela tiden runt i mitt huvud. Jag tittar alltid framåt och lever aldrig riktigt i nuet. Jag kan inte riktigt ta det lugnt och andas ut, jag oroar mig istället för vad som kommer att hända sen och vad som väntar mig runt hörnet.
Vad är det som händer just nu i mitt liv?
Vad kallar man den här fasen?
Det är inte trotsåldern, det är inte 20- 30- 40- eller 50årskris, det är inte klimakteriet och det är inte heller puberteten. Vad är det då?
Det är kanske som ångest?
Eller så kanske det helt enkelt så att jag äntligen har tagit det där stora steget över tröskeln,
det steget som nu mer har det utnötta namnet:
Think outside the box
4 kommentarer:
Jaaahapppp! Då vet jag.. du kunde ha sagt till mig rakt ut att du inte vill umgås med mig istället för att skriva det här?? :S
Du? OSÄKER? yeah right, eyah right säger jag bara..
aahahhaah ;)
Jag tror inte man behöver en orsak för att umgås med någon. Om det känns bra är det bra. :)
det kallas identitetskris.
YO BRO!
Jag ckeckade din sida på http://www.apberget.se/mslauraa och såg genast att din press var het.. snälla? Gör som jag? http://www.apberget.se/kyssar haha! <3
Post a Comment