Läste nyss den sjukaste artikeln på länge på Aftonbladet. Det var en kille vid namn Brad Sciullo som hade varit på en en pub i England. Denne man hade beställt den absolut största burgaren som de hade där.. Mannen hade sedan efter 3 timmar och ca 40 minuter hade han tydligen ätit upp hamburgaren på 9,1 kilo.

Dock så tror jag ju inte att detta är riktigt sant men säg om detta nu skulle var sant, så kan ju ens kropp inte må bra efter så mycket mat. Man borde verkligen tänka på vad man äter.

Denna artikel fick mig att börja tänka på den fetma som råder i världen. Det är så många som lider av det, får sjukdomar orsakade av det ena och det andra som har med vikten samt kroppsfettet att göra. Det jag vill komma fram till är att det kanske inte är så konstigt om folk i allmänhet har börjat bli överviktiga om man håller på att äta massa onyttigt och rentav lever ett osunt liv. De som har chansen att göra en förändring i sitt liv, borde verkligen ta sig an möjligheten att tänka på sin vikt och hälsa och kanske göra något åt det om man har problem med det. Det är ju trots allt inte själva matens fel utan det handlar enligt mig helt enkelt om någon form av kontroll. Nu säger jag absolut inte att alla ska gå omkring och vara anorektiskt smala utan att det faktiskt finns ett fantastiskt ord vi har i det svenska språket: lagomt. Alla borde gå omkring och vara inte för tjocka och inte heller för smala.

Så för alla er som säger att ni inte orkar göra det ena eller det andra, så tycker jag verkligen att ni borde ta tag i det och bevisa för er själva att så länge ni har den mentala styrkan så klarar ni faktiskt även av att klara fysiska saker. Jag talar nu inte bara om övervikt och dylikt utan helt enkelt allt som ni kan tänka er. Om det t.ex. är något i skolan ni måste göra men tror att ni inte klarar av; ha viljan, ge det en chans try 'til you die, det kommer att löna sig! Om ni vill bestiga världes högsta berg; stanna inte halvvägs och tänk att ni inte klarar av det, kämpa på för tusan för efteråt kan jag nog tänka mig att det var ganska värt besväret.

Ni kanske förstår hur jag tänker nu?