Inte?
- Ja, då är det fan på tiden.







Första skoldagen detta år hade jag större ångest än jag någonsin haft förr. Ny klass. Igen. För tredje året i rad. När jag trampade på i maklig takt till skolan så funderade jag på allt och inget, så som Hur kommer mina två sista år på gymnasiet se ut? Kommer jag vara totalt utmobbad eller kommer jag finna några coola vänner som jag kan fara runt på NV-våningen och spänna mig? Som ni kanske förstår så fanns det knappt något slut på alla dessa frågor.

När jag väl hade tagit mig tvärs över centrum och till den vackra byggnaden med 627412586 trappsteg och en vacker matsal med stora glasfönster lugnade jag ner mig lite grann och tänkte att så hemskt kan det ju inte bli..? Jag slog mig ner med min förra klass och hade trevligt och plötsligt ser jag hur mina andra, nya och okända, klasskamrater börjar promenera iväg till samlingssalen. Jag får lite panik men efter några om och men finner jag dessa på våning 6.

Eftersom att fint folk alltid kommer sent så var jag på intåg i klassrummet någon minut efter de andra och mitt allra första intryck då jag ser folket är: SKA JAG GÅ MED DESSA TRÅKMÅNSAR I TVÅ ÅR FRAMÅT?! Inte för att jag brukar ha förutfattade meningar, men detta var ett extremfall. ALLA satt tysta!! Sen när har man lyckats få 20 stycken 16-17åringar att vara tysta på en och samma gång? Jag sitter där förskräckt och försöker smälta det första intrycket jag fick när folk börjar prata om någon Emmy och någon Julia. Jaha och vilka är det? tänkte jag. Det sas att man hade sett Emmy tidigare samma morgon, men att denna Julia hade bytt linje.. till Handels. Öh?

(okej, slutsnackat om "när jag började skolan", nu vidare till det egentliga ämnet: Julia)

Mentorerna börjar prata på och efter ca 10 minuter kommer två tjejer inklampandes. Likväl som jag var de sena och där med räknade till "fint folk kommer sent", ha ha. Tjej nummer ett hade långt blondt hår och tjej nummer två hade kort, klippt i page, svart hår. Efter ett tag visar det sig att hon i blondt var Emmy och hon i kortklippt var Julia. Ah det är hon som är Julia, tänkte jag, och denna Julia ger mig genast intrycket av att vara en glad och sprallig tjej.

Julia hade dragit ett typiskt skämt som jag hade dragit om jag hade gått kvar i min gamla klass. "Jag ska byta linje"-skämtet. Tydligen så hade alla puckon gått på det och det tyckte jag var rätt kul så här i efterhand då jag lärt mig att Julia driver med allt och alla på två ben.. och fyra ben då, det är inte tillfälle att glömma bort Musen! Hur som helst så kommer det en lapp flygande där det står "ÄT LUNCH MED OSS!", tjejen verkade i alla fall inte vara rädd av sig och inte heller rädd för att lära känna nytt folk, snarare tvärt om. Jag kände mig på en gång lättad och tänkte att det kanske inte kommer bli så fruktansvärt tråkigt ändå..?

Denna dag fortsatte med att jag hängde på och käkade lunch med Julia, Emmy och en till tjej vid namn Anna. Jag har för vana att vara blyg när jag lär känna nya människor så jag var ganska så tyst av mig och tog del av det jag lärt mig i USA, att lyssna. Lyssnade, ja det gjorde jag, jag lyssnade på Emmy, jag lyssnade på Anna som pladdrade på om sina kaniner och jag lyssnade på Julia som pratade om vad om inte... jo: sex. Haha.

Efter att ha gått en vecka med klassen så var jag Julia och Emmy till Sub & Co för att äta lite lunch och det var väl första gången jag riktigt pratade med dem. Emmy var tvungen att springa iväg till jobbet så kvar blev jag och Julia, där vi satt och chillade ett bra tag. Detta var en jättekul grej att göra för jag fick verkligen tillfälle att lära känna denna spralliga tjej lite bättre. Jag frågade om något och hon svarade jag frågade om något annat och hon svarade och jag frågade om skolan och hon svarade, och svaren var ärliga. Jag har med tiden också insett att Julia är en av de få personer som råkar vara ärlig, vågar säga exakt vad hon tycker, vad hon känner och det är ett plus. Jag är så leds på folk som smyger sig igenom livet och inte orkar ta för sig och inte eller stå för vilka de är och deras åsikter.

På senaste har jag lärt känna Julia bättre och bättre och insett att hon måste vara en av de sjukaste människor jag någonsin varit vän med, eller kanske rentav den sjukaste. På natur måste det finnas någon i klassen som är dum (inte på något dåligt sätt) i huvet, säger vad som helst, gör vad som helst, allt detta och lite till står Julia själv för, om man inte ska bli totalt uttråkad. Vad fan skulle vi göra utan henne?! De veckor som varit efter Abisko har varit galna, framför allt har Julia varit galen. Har ni inte sett henne så har ni förmodligen hört henne, då hon låter som en fågel, då hon muckar med folk, raggar med sin jacka eller hojtar på hisspojkar.

Ibland kan nog allt detta, enligt lärarna, gå lite till överdrift. Det tycker inte jag. Det sägs att ett gott skratt förlänger livet, det innebär att jag kommer leva riktigt länge efter att ha varit på äventyr med Jullan.

Tyvärr så kan jag inte skriva så mycket mer om denna underbara ADHD-tjej eftersom att jag inte känt henne längre än en månad och två veckor. Någong gång i framtiden kanske det kommer ett "del 2" inlägg om denna omtalade tjej.

JULIA LÖFGREN!

Hoppas ni tycker blogginlägget var intressant,
för det gör jag och säkerligen Häxan själv!:).

På tal om intressant, ja det kommer mina två år framåt med Julia att vara och fyfan vad vi ska skråla på flaket, dricka champange och sjunga "Ge Musen en oooost, fyfan vad hon blir glaaaad!".

Adjö och på återseende!