Det var bara regnet som saknades...

Idag har jag verkligen varit aktiv! Var i skolan och satt nästan tyst hela lektionen och försökte förstå den grekiska BM pratade. Senare när jag kom hem skuttade jag iväg med hundarna en sväng och strax efter det fick jag världens ryck och började städa mitt rum (ni ska ha sett röran som rådde!:o). Jag hann även sätta in massa grejer i tvättmaskinen och efter middagen har jag gjort 15(!) stycken uppgifter i fysiken och förstått allt utom typ två tal. Aldrig förr har jag varit så aktiv när det gäller tråkiga grejer.

Och on top of that har jag inte MSNat något alls.. (bara varit inloggad!).

En eloge till mig.

Ett minus dock att detta inlägg blev till ett "vad-jag-har-gjort-idag" dravel. Jag hatar sådana inlägg!

Nu ska tvättmaskinen tömmas och spanska pluggas.
Adios.

Åh.. nej! Imorgon har vi den där stora orienteringsdagen. Jag satsar på MVG i idrott och gissa vad som kommer på köpet? Jo, den långa slingan orientering, helt ensam, på tid och var om inte PÅ ARCUSOMRÅDET.. wtf(!). Jag känner absolut inte till området och jag tycker verkligen inte om orientering.. hur ska detta sluta?

Att gå vilse eller inte.. det är frågan.

Inte?
- Ja, då är det fan på tiden.







Första skoldagen detta år hade jag större ångest än jag någonsin haft förr. Ny klass. Igen. För tredje året i rad. När jag trampade på i maklig takt till skolan så funderade jag på allt och inget, så som Hur kommer mina två sista år på gymnasiet se ut? Kommer jag vara totalt utmobbad eller kommer jag finna några coola vänner som jag kan fara runt på NV-våningen och spänna mig? Som ni kanske förstår så fanns det knappt något slut på alla dessa frågor.

När jag väl hade tagit mig tvärs över centrum och till den vackra byggnaden med 627412586 trappsteg och en vacker matsal med stora glasfönster lugnade jag ner mig lite grann och tänkte att så hemskt kan det ju inte bli..? Jag slog mig ner med min förra klass och hade trevligt och plötsligt ser jag hur mina andra, nya och okända, klasskamrater börjar promenera iväg till samlingssalen. Jag får lite panik men efter några om och men finner jag dessa på våning 6.

Eftersom att fint folk alltid kommer sent så var jag på intåg i klassrummet någon minut efter de andra och mitt allra första intryck då jag ser folket är: SKA JAG GÅ MED DESSA TRÅKMÅNSAR I TVÅ ÅR FRAMÅT?! Inte för att jag brukar ha förutfattade meningar, men detta var ett extremfall. ALLA satt tysta!! Sen när har man lyckats få 20 stycken 16-17åringar att vara tysta på en och samma gång? Jag sitter där förskräckt och försöker smälta det första intrycket jag fick när folk börjar prata om någon Emmy och någon Julia. Jaha och vilka är det? tänkte jag. Det sas att man hade sett Emmy tidigare samma morgon, men att denna Julia hade bytt linje.. till Handels. Öh?

(okej, slutsnackat om "när jag började skolan", nu vidare till det egentliga ämnet: Julia)

Mentorerna börjar prata på och efter ca 10 minuter kommer två tjejer inklampandes. Likväl som jag var de sena och där med räknade till "fint folk kommer sent", ha ha. Tjej nummer ett hade långt blondt hår och tjej nummer två hade kort, klippt i page, svart hår. Efter ett tag visar det sig att hon i blondt var Emmy och hon i kortklippt var Julia. Ah det är hon som är Julia, tänkte jag, och denna Julia ger mig genast intrycket av att vara en glad och sprallig tjej.

Julia hade dragit ett typiskt skämt som jag hade dragit om jag hade gått kvar i min gamla klass. "Jag ska byta linje"-skämtet. Tydligen så hade alla puckon gått på det och det tyckte jag var rätt kul så här i efterhand då jag lärt mig att Julia driver med allt och alla på två ben.. och fyra ben då, det är inte tillfälle att glömma bort Musen! Hur som helst så kommer det en lapp flygande där det står "ÄT LUNCH MED OSS!", tjejen verkade i alla fall inte vara rädd av sig och inte heller rädd för att lära känna nytt folk, snarare tvärt om. Jag kände mig på en gång lättad och tänkte att det kanske inte kommer bli så fruktansvärt tråkigt ändå..?

Denna dag fortsatte med att jag hängde på och käkade lunch med Julia, Emmy och en till tjej vid namn Anna. Jag har för vana att vara blyg när jag lär känna nya människor så jag var ganska så tyst av mig och tog del av det jag lärt mig i USA, att lyssna. Lyssnade, ja det gjorde jag, jag lyssnade på Emmy, jag lyssnade på Anna som pladdrade på om sina kaniner och jag lyssnade på Julia som pratade om vad om inte... jo: sex. Haha.

Efter att ha gått en vecka med klassen så var jag Julia och Emmy till Sub & Co för att äta lite lunch och det var väl första gången jag riktigt pratade med dem. Emmy var tvungen att springa iväg till jobbet så kvar blev jag och Julia, där vi satt och chillade ett bra tag. Detta var en jättekul grej att göra för jag fick verkligen tillfälle att lära känna denna spralliga tjej lite bättre. Jag frågade om något och hon svarade jag frågade om något annat och hon svarade och jag frågade om skolan och hon svarade, och svaren var ärliga. Jag har med tiden också insett att Julia är en av de få personer som råkar vara ärlig, vågar säga exakt vad hon tycker, vad hon känner och det är ett plus. Jag är så leds på folk som smyger sig igenom livet och inte orkar ta för sig och inte eller stå för vilka de är och deras åsikter.

På senaste har jag lärt känna Julia bättre och bättre och insett att hon måste vara en av de sjukaste människor jag någonsin varit vän med, eller kanske rentav den sjukaste. På natur måste det finnas någon i klassen som är dum (inte på något dåligt sätt) i huvet, säger vad som helst, gör vad som helst, allt detta och lite till står Julia själv för, om man inte ska bli totalt uttråkad. Vad fan skulle vi göra utan henne?! De veckor som varit efter Abisko har varit galna, framför allt har Julia varit galen. Har ni inte sett henne så har ni förmodligen hört henne, då hon låter som en fågel, då hon muckar med folk, raggar med sin jacka eller hojtar på hisspojkar.

Ibland kan nog allt detta, enligt lärarna, gå lite till överdrift. Det tycker inte jag. Det sägs att ett gott skratt förlänger livet, det innebär att jag kommer leva riktigt länge efter att ha varit på äventyr med Jullan.

Tyvärr så kan jag inte skriva så mycket mer om denna underbara ADHD-tjej eftersom att jag inte känt henne längre än en månad och två veckor. Någong gång i framtiden kanske det kommer ett "del 2" inlägg om denna omtalade tjej.

JULIA LÖFGREN!

Hoppas ni tycker blogginlägget var intressant,
för det gör jag och säkerligen Häxan själv!:).

På tal om intressant, ja det kommer mina två år framåt med Julia att vara och fyfan vad vi ska skråla på flaket, dricka champange och sjunga "Ge Musen en oooost, fyfan vad hon blir glaaaad!".

Adjö och på återseende!

Idag så gick en av dessa killar framför mig uppför trappan i Kungs när jag var på väg till min lektion. Hela upplevelsen att gå bakom honom, då de branta trapporna gör att man omedvetet går väldigt nära personen framför en (ett minus med den branta trappen), var rentav motbjudande och hela tiden när jag knallade på så väntade jag spänt på att hans byxor skulle spricka så att jag kunde brista i skratt,
till min besvikelse så skedde det aldrig..

---

Men fy! Egolaura är i farten igen.
Min idé hålls vid liv och datumet 2007/10/7 bjöd tyvärr bara på denna bild.. sorry fellas.

Här om dagen damp det ner en kommentar på ett av mina blogginlägg. Det var en tjej, vid namn Jenny, som också hade fått en lysande idé. Jennys idé löd: Blogganalys. I kommentaren hade hon skrivit att om man ville få sin blogg analyserad kunde man meddela henne.

Aah! tänkte jag, vilken kul grej att få veta vad okänt folk tycker om min fantastiska blogg och nyfiken som jag är, meddelade jag henne på momangen att det allt skulle vara skoj att få sin blogg analyserad. Några dagar senare så hade hon publicerat ett underbart inlägg om, ja såklart:
min blogg!

Något jag skulle vilja prova är att inte hålla på med datorn på en hel vecka.
Inget bloggande, inget MSN, inget Pixbox, inget Facebook, inget MySpace... inget alls. Fast ändå, vad tråkigt det skulle bli, det är ju via tekniken många umgås nu för tiden. Så mycket lättare, så mycket snabbare... eller?

Kompisen skriver i bloggen om vad denne gjort.
Följd: Du behöver inte fråga kompisen vad denne gjort i helgen eftersom att kompisen redan har skrivit det i sin blogg och eftersom att du är en trogen läsare så vet du redan vad som hänt i helgen. Därmed behöver du om du inte vill prata med kompisen.

Du ska fråga kompisen något; du kollar såklart om kompisen är inne på MSN, är kompisen det så slapp du ringa, smsa eller som sista utväg helt enkelt springa över dit.
Följd: Ni behöver inte längre umgås, allt går att fixa på MSN. Till och med funktionen Videosamtal finns!

Kompisen lägger upp en bild på sin nya tröja på pixbox
Följd: Du behöver inte fråga om hur tröjan såg ut, eftersom att du redag sett den, än värre, du behöver inte ens träffa kompisen för att få veta hur tröjan ser ut eftersom att bild redan lagts up.

Med risk av att låta som en gammal surkärring så måste jag faktiskt klaga lite, livet har förändrats sedan bredbandet, mobiltelefonerna, alla communities etc. blev populära. Många sitter gärna framför datorn en kväll istället för att dra ut och vara med kompisar, plugga, fara och träna osv.. Utan datorn hade jag nog faktiskt legat och sovit just nu och jag kanske helt enkelt borde låtsas att jag inte är en del av den nya tekniken och hoppa i säng.

En bra grej med den nya tekniken är att man kan snoka, snoka som fan! Åh vad jag älskar att snoka(!) och jag är helt säker på att ni också gör det, annars skulle ni inte läsa min blogg just nu, BUSTED, ha ha.

Oops, måste skicka en fil till Julia, via MSN, innan jag avskärmar mig från denna cyberworld.
Vad bra det är med den nya tekniken ändå, nu slipper jag ju springa till Kallkällan med ett handskrivet papper...

Likväl som jag med tunga steg klampade på till skolan i min orange jacka, har nog alla i stan också sett mig och börjat känna igen mig. Tjejen med jackan. Hon som vill synas. Klart som fan att jag vill synas. Annars hade jag väl köpt en svart jacka och smält in i den dysterhet som är ett "på-köpet-paket" då hösten anländer. Och nej jag har inget emot svarta jackor de är fina de med.



Mina tunga steg var idag inte tunga för att jag hade ångest eller liknande, det var för att denna underbara måndag, första dagen på veckan, bjöd på sex stycken lektioner. 8.15-17.00. Den jobbiga och tunga NV-datorn, matteboken + mattehäftet, fysikboken + fysikhäftet, miljökunskapsboken + miljökunskapshäftet, biologihäftet, spanskaboken + spanskahäftet, miniräknare, kalender, samt idrottskläder skulle få följa med på äventyr till skolan.

Väskan som var sönderpackad och vägde ca 10 kilo gav följden: ryggont! Lite massage skulle sitta fint! Vilken osis alltså, jag som trodde man blev smart av att gå natur. Jag får nog ta tillbaka det, nu när jag insett att programmet gjorts om och att eleverna istället för genier ska ha blivit stora, starka och biffiga då de tar studenten och skrålar på ett pimpat flak.

Jag har, som ni kanske märkt, äntligen bytt layout! Var så leds på den förra. Jag är nu på det sista steget.. att välja bakgrund. Jag har världens beslutsångest. Ska jag välja # 1 eller # 2. Om ni väljer att "rösta" på en så skriv gärna varför just den bakgrunden.
Tack på förhand.


#1
#2

jag håller på att fixa min layout.. det kommer nog att se ganska stört ut ett bra tag ikväll. kanske orkar fixa klart helt och hållet lite senare. ha det gott så länge.

Har precis ätit en hejdundrande god middag. Bara en sådan där middag man orkar laga på helgen. En alldeles speciell en.
Idag blev det musslor kokade i vitvin/grädde med pasta och lite vitt bröd till. Simpelt, men ooo så gott. Avslutade middagen med lite ost från den där delikatessbutiken i Norra hamn. Brieosten var riktigt god. Ja okej, sorry, nu är det slutpratat om mat.

Jag ska nu fara till The one and only "Slum". Idag har jag ingen stor ångest som jag brukar ha, då jag kommer att åka på Mr. K's vespa hela vägen dit.. phu.. Fast man vet aldrig, de kanske har lagt ut spikmattor?! Eller så är det superisigt och så dör vi i alla fall.

Ja men till det jag egentligen skulle berätta om. Min vän Kenny. En gång skrev hon i sin blogg att hon stör sig på folk som säger "hej", då man avslutar ett samtal på telefonen, eftersom att det lär så "surt" på något sätt. Jag har sedan dess varje gång jag har pratat med henne på telefonen tänkt på detta och försökt avsluta samtalen med ett "hejdå". Ibland, trots att jag precis tänkt på det så säger jag ändå "hej" då jag ska avsluta samtalet. Jag får då världens ångest och känner mig jätteotrevlig. Förlåt Kenny, för alla gånger jag har låtit sur! ;)

Det blir så, trots att det inte tycks om av andra så gör vi det ändå. Om ni förstår vad jag menar?

Ah panik!!! Skulle ju klä på mig! Fastnade här.. suck. Men Kenny har nog ändå kul med sin mattebok så jag kan lunka på i min egen takt.. he he.

På återseende bitches.

Jag har fått en idé!
Jag ska framöver börja med att varje gång jag bloggar, ladda upp en bild från mitt år i USA som är taget på samma datum som den dagen jag bloggar (fast ett år tillbaka då). Kan bli kul och se vad jag pysslade med där borta.. jag har ju nästan själv redan glömt hälften. Överdrift där då, men man minns ju faktiskt inte allt som har hänt så..

Har dock börjat läsa igenom blogginläggen från mitt utbytesår, som en liten påminnelse sådär, hehe. Jättekul läsning! Vilken loser jag var, skitkass engelska jag hade då haha (de flesta inläggen är dock på svenska) men själva handlingen är rolig. Helnajs att läsa något man själv skrivit om för så länge sedan. Ni borde också läsa, det är bara ca 300 inlägg, kan ju inte ta allt för länge att plöja sig igenom, ha ha.
Ha kul med sträckläsningen. Nu ska jag hoppa i säng!
Natti natti.

Okej. Nu har jag något att berätta. Till engelskan hade vi idag en uppgift som vi som har haft ca 2 veckor på oss att göra. Denna uppgift skulle handla om Abisko, om en händelse, om något vi upplevt om en känsla eller dylikt. Jag har hemma, på min fria tid (då jag hade kunnat umgås med vänner, familj eller kanske helt enkelt plugga till något annat) jobbat på denna uppgift. Jag har helt enkelt lagt ner så pass mycket tid på uppgiften för att den skulle bli någorlunda bra.

Till lektionen då. Ulla börjar timmen med att säga "I've made some changes about the oral presentation" jaha tänkte jag... "I've decided that we'll do the presentations in groups".. Okej? Det slutar med att Ulla delar upp oss i 4 stycken grupper, där vi får läsa upp våra "dikter", och att Ulla sitter längst fram i klassrummet och läser i sin bok (?).

Jag frågar då hur värt det var att göra denna engelskauppgift om hon inte ens orkar lyssna när man läser upp den? Hur värt var det för mig att slösa ca 2 timmar på att få klart den här uppgiften, jag hade lika gärnat kunnat plugga fysik, sova.. göra vad som helst istället för att skriva en ovärd jävla dikt.

I 1an så betygsatte hon allt vi gjorde, nu verkar detta komma att bli ett betyg som väger endast på Nationella.

Vad bra.
Not.

Papercuttade mig nyss på mitt svenskahäfte. Inte på ett papper, som man i vanliga fall gör, utan på själva pärmen och det gjorde nå fruktansvärt ont. Blev då tvungen att springa iväg till nästa våning på jakt efter ett plåster. E & J var mina följeslagare och det hela slutade istället i ett spännande äventyr.. he he.

Fortsättning följer...