Slow down, lie down
Remember it's just you and me
Don't sell out, bow out
Remember how this used to be
I just want you to know something, is that alright?
Baby let's get closer, tonight

Last Request - Paolo Nutini

Jag har lyssnat på låten två varv och den fastnade genast. En toppenlåt helt enkelt!
Tack Per, för låttipset :).

Yes! Det är en ny dag, fast egentligen räknar jag inte en ny dag förrän jag först har somnat och sedan vaknat på den nya dagen, men hur som helst så betyder ju en ny dag: en ny blogg. Jag har läängtat efter tolvslaget, bara för att få skriva en blogg. Och ja, jag ska faktiskt sova när jag är klar med den.

Hela dagen idag (jaja, igår, men nu pratar vi i nutid istället, trots att det är dåtid jag pratar om, eller ja skitsamma, vi låtsas som att det fortfarande är igår. Bra) har jag lidit av någon form av resfeber. Jag vill dunka huvudet i väggen och säga till mig själv: Men Laura! Man kan inte ha resfeber när det faktiskt är tre veckor kvar till själva resan. Jag lät bli att dunka mitt huvud i väggen, jag vill inte få ont och dessutom så vill jag inte ha fläckar på väggen. Jag upptäckte sedan mig själv med att ha panikångest över allting. Precis allting. Vad fan ska man packa ner i väskan.. när man ska vara borta i 10 månader, i ett land där allt är så mycket billigare än här? Jag påbörjade ett försök att skriva en lista på allt jag skulle ha med mig. Den blev inte kort. Hur ska det få plats? Jag vill ju inte betala övervikt för resan dit heller.. d’OH.

Men mitt packningsproblem är väl inte det värsta just nu.. det är väl alla miljoner känslor inom mig. Det är precis som vid de tillfällena man inte vet om man ska skratta eller gråta, med lite eftertanke bör jag nog göra både och. Jag vet varken ut eller in, 10 månader utan mina vänner, utan mina föräldrar, utan hundarna, utan mitt rum, utan min säng, utan Luleå, utom allt förutom mig själv och det jag lyckas packa ner i min resväska. Ångest, ångest och återigen ångest! Jag längtar redan tills mamma och pappa kommer och hälsar på mig där borta på andra sidan atlanten. Jag hoppas dessutom, med hela mitt hjärta, på att Emma och Jenny lyckas fixa pengar så att de kan komma och hälsa på de med.

Ångest över maten i USA också. USA - landet där allt ska vara störst och innehålla så mycket fett & socker som möjligt. Eftersom att ingen någonsin sett mig.. överviktig, och förhoppningsvis aldrig kommer att göra det ska jag härmed lova er alla att: Jag ska kunna ha på mig samma byxor då jag kommer hem, som då jag for.

Kort sagt, snart är det dags för den lilla fågeln att flyga ut ur boet, om vingarna kommer att hålla, det vet vi inte förrän jag provat.

Jag blev så fast i mina tusen känslor och lilla vad-ska-jag-ta-med-mig-problem att jag nu ska avsluta detta, lägga mig i min säng, lyssna på lite Paulo Nutini och tänka på allt som har varit och allt som kommer att vara.