Nu tänkte jag skriva inte skriva om allt vad jag har gjort utan mer om hur allt är, mina bloggar har blivit allt för opersonliga. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, det har hänt väldigt mycket under loppet av 3 veckor.

Den femte augusti, nästan 20 dagar sedan, satt jag med mina allra bästa vänner hemma i mitt kök och hade en avskedsmiddag.. allt detta berodde på att jag helt plötsligt skulle åka en vecka tidigare till landet långt bort. Allt blev jätteförvirrat och jag blev aningen chockad: Det är nu det händer, det är nu jag far. Trots att jag hade längtat i mer än ett halvår på den dagen så kändes det ändå helt fel. Ja, jag varit borta hemifrån utan min familj och vänner i 3 veckor förut, men att åka över hela atlanten till en familk i stad i ett land som jag egentligen inte vet någoting om.. det är något stort.

På måndagen innan 8/8, åkte vi ner mot Stockholm och vid den här tiden tyckte jag att det skulle bli spännande.. men så natten innan 8/8 kunde jag inte sova.. somnade kanske 11, vaknade kl 2 och kunde inte somna om och steg upp kl 06.30 för att hinna till Arlanda i tid. Väl på Arlanda lugnade väl nervositeten ner sig lite grann, vi var nu 13 st i samma situation. Lämna mamma, pappa, vänner, husdjur, livet i Sverige, allt - i 10 månader. Alla var nu istället väldigt exalterade inför de 3 dagarna i N.Y..

Efter en lång, lång färd, i ett kallt plan med dåliga filmer och god mat var vi äntligen framme. Say hello to New Ark Airport. Efter att stått länge i visumkön var vi alla 14 (nu även en ledare) igenom kontrollen och kunde efter vissa omständigheter bege oss mot tågen som skulle ta oss till bussen som skulle ta oss till Hotellet. Och jag var ärligt talat överraskad över hur många väskor alla hade. Jag kände mig riktigt smidig tillsammans med Gunnar, eftersom att han också bara hade en väska. Okej, ointressant.

De tre dagarna i USA var riktigt, riktigt roliga. Lärde känna 12 nya människor på den korta stunden, det tyckte jag var bra jobbat. Jag saknar tiden där borta och längtar redan till återträffen hösten 2008 för att träffa alla igen och höra om hur de har haft det! Dag nr. 4 var bara jobbig, nästan. Alla skulle typ åka olika tider så jag vaknade när Helena steg upp, vilket var typ halv 6 och så pysslade hon med sitt, när hon hade farit så steg jag upp, sist av oss i rummet, i min ensamhet så packade jag ner de fåtal saker som hade hoppat upp ur väskan under tiden i N.Y, sen var det frukost tsm med Gunnar och Ebba.. det var nu nervositeten kom. Sen begav vi oss till flygplatsen, Ebba på terminal a jag och Gunnar på c. Allra, allra värst var det när jag och Gunnar sa adjö till varandra, efter ca 1 och en halv timmes vandrande omkring på den tråkiga flygplatsen. Det var väl vid avskedet vi verkligen förstod att det var på riktigt, att det inte bara var en rolig weekend vi hade varit på.

Jag gick genom säkerhetskontrollen, helt ensam, nu var det verkligen bara jag. Medan jag väntade på planet, som verkade vara försenat satt jag och tänkte på allt och inget och känslorna var än en gång flera miljoner.. när jag äntligen stigit på planet somnade jag direkt och sen så var jag framme i Charlotte, där jag skulle ta nästa plant till Dallas.. hade ca 15 min på mig att äta lunch så jag rusade till en salladsbar och köpte lite.. sallad, ser ma på. Sen var det rusa till gaten och gå på planet. Somnade lika fort där och var framme i Dallas efter ca 100 minuter.

När jag kom av planet var det bara att välkomna nervositeten och säga hej. Jag var nu tvungen att leta reda på min värdmamma, just great.. i slutändan var det hon som hittade mig, eller rättare sagt, jag stod och väntade på bagaget och bakom mig hör jag en röst Hii Laura! OMG tänkte jag.. here we come. Så jag vände mig om och jag ser min värdmor och min local coordinator, eller vad hon nu är, le åt mig. Nu var det bara att andas ut. Ett problem mindre.

Efter det har allt för det mesta varit bra, än så länge har inte den riktiga hemlängtan kommit, men vid vissa stunder änskar jag verkligen att jag är hemma. Till exempel när vi ska sova.. Nicky (min värdsyrra på 9 bast) måste ha både tv och lampa på för att kunna sova, detta gör mina nätter till ett helvete. Det går inte att somna förrän typ 1-2 då man är alldeles för trött för att lägga märke till tvn och lampjäveln.

Det är inte heller alltid man kommer så bra överrens med Nicky, vi båda e "ensamma barn" så det blir väl som det blir, jag kan bara säga att ungen är bortskämd! Ja, jag vet att jag också är det, men absolut inte på samma sätt. However så var hon faktiskt riktigt gullig hela dagen i förrgår..

På måndag börjar skolan och jag längtar. Träffa folk 2008, jag vill verkligen träffa folk nu, det är det jag är här för, träffa nytt folk, gå i High School (som Junior, yes) och uppleva den amerikanska kulturen, som jag ärligt talat än så länge inte är särskilt förtjust i. Då talar vi om maten. Om ni har lust kan ni skicka lite Svensk mat hit!! Däremot har jag lovat att laga svenska köttbullar och den laxen vi brukar göra hemma. Tydligen så gillar Karen (min värdmor) inte fisk särskilt mkt, men det gör mig inget, desto mer övers till moi hehe.. Okej nu ska jag inte vara sådan.

Ikväll ska det upplevas amerika på riktigt. Ska se en footballmatch och det ska bli kul!